När det viktiga inom vården inte går att mäta, blir plötsligt det som går att mäta det viktiga

Vården håller på att ”administrera ihjäl sig” samtidigt som den håller på att ”stressa ihjäl” den del av personalen som arbetar nära de sjuka. Vad beror detta på? Jag tror att det beror på att vårdens organisation hämtats från den tillverkande industrin. I deras produktion på det löpande bandet mäter man alla delar av processen. Hur mycket plåt har vi använt? Hur många backspeglar kan vi montera per arbetspass? Osv. När vården tar efter denna processorganisation, som bygger på mätandet uppstår ett stort problem, nämligen att allt som gäller vården av en sjuk person kan inte mätas. För hur mäter du en människas mående, ångest osv. Hur mäter du om ett bemötande gav dig hopp och ork att gå hem och försöka få sprutt på livet igen.

Det måste göras tillsammans  med patienterna. Eftersom vårdens värde uppstår i den situation då ”vården” möter en patient, får man problem med mätandet. Då hamnar man i den absurda situationen att när det som är viktigt inte går att mäta, då blir plötsligt det som går att mäta viktigt. Då mäter man t.ex. hur lång tid olika arbetsmoment tar som samtal med en sjuk. Allt detta mätandet av det som egentligen inte är viktigt utförs av den del av vårdens personal, som är allra närmast patienten. De får ta från tid, som skulle kunna ha använts för vård av de sjuka. De inrapporterade siffrorna på det som inte är viktigt, levereras till de som sitter på distans och fjärrstyr vården i detalj. Jag tror att de allra flesta är överens om att vårdens värde uppstår just i kontaktytan mellan patienten och vårdens vårdande personal. Då blir ju hela denna situation totalt absurd. De som står för vårdens värde springer det fortaste de kan underbemannade och frustrerade för att de måste kompromissa mellan det sätt de skulle vilja ha utfört sitt jobb på och det sätt som organisationen kräver av dem beroende på högre vårdproduktivitet och vårdproduktion.

I denna vokabulär uppstår nästa absurditet. Är vi, när vi blir sjuka en del av en ”produktion”? Här har konsulterna från Handelshögskolan fått hela vården att gå vilse. Med vårdens värde menas nämligen inte ett ekonomiskt värde utan humanvärdet för de sjuka. Vården har infört en vokabulär, som är full av vad jag vill kalla negativa signalord, som också formar personalens tankar. Ovannämnda vårdproduktion kan avse ett samtal mellan en sjuk och en läkare. Vem har hittat på det? Hur har vårdens ledande personer kunnat gå på det? Ordet signalerar också, att du inte arbetar med en människa utan med produktion. Ett annat sådant ord är vårdplatsbrist. För mig signalerar det att man har för få sängar, men så är det inte. Det är ett elegantare ord för ”vi är underbemannade”. Så döljer man sjukvårdens problem genom att efterlikna industrins organisation och vokabulär, som man tror är så mycket bättre och effektivare, alltmedan de som arbetar med vård blir relativt färre och de som administrerar mätandet av det som inte är viktig blir alltfler.

Inte undra på att vi enligt OECD har världens tredje dyraste vård och enligt EU den sämsta patientnöjdheten. Varför har vi det så? Har vårdens politiska ledning charmats av industrin och trott att bara vi gör som dem blir allt bra? De är ju så effektiva och högproducerande. Glömde man att vården är till för sjuka människor och inte för produktion? Glömde man att vårda en sjuk är det mest humanistiska projekt man kan tänka sig i vårt samhälle?

Vem tar tag i detta? Är det någon som vågar!

Hans-Inge Persson

Företrädare för patienter

9 svar på ”När det viktiga inom vården inte går att mäta, blir plötsligt det som går att mäta det viktiga”

  1. Det är ju väldigt märkligt att detta synsätt har fått genomsyra vården. Upprörande är bara förnamnet. Tack för en bra text.

  2. Mkt bra skrivet! Det har varit ett problem i många många år som drabbat oss på golvet och det har bara blivet värre o värre med åren tyvärr, så många slutar inom vården och tar andra jobb istället, där de dessutom får minst lika bra lön och inte behöver vara oroliga att bli av med sin Legitimation pga stress och otroligt mjt dokumentation som ändå ingen hinner läsa…

  3. Tack Hans Inge För ett mycket bra inlägg Har efter 46 år i vården inkl Studietiden och nu patient velat formulera något i stil med vad di har skrivit Men detta är så exelent så jag lågger ner min penna
    Med vänlig hälsning Karin Hedborg

    1. Tusen tack, för dina positiva feedback, Karin, men inte ska du lägga ner din penna. Alla behövs! Vi måste fixa detta tillsammans!

  4. Läs journalisten Maciej Zarembas bok ” patientens pris” en lättfattlig handling om new publice manamengt … NPM som styr vården…

  5. Jag har fått en uppgift som liksom kommit till mig via det arbete jag har som är brukarinflytande. Jag har fått de patienter, brukare och klienter som inte passar i vårdproduktionen du beskriver. Det finns ingen vård, stöd eller samverkan.
    Såklart finns allt det genom alla fina dokument VIS, lagen mm, men precis som med värdebaserad vård så funkar det inte att vårda en människa enligt oeffektiv snabbkonversation, för patienten gör inte som man tänkt sig genom att exemplarisk följa produktionsbandet.
    Mitt arbete har formats till en metod jag kallar AICKO. Den gör precis tvärtom än produktionsbandet, den ser människan och ger den tid att få berätta.
    AICKO står för Analys, Inventering, Coaching, Kartläggning och det allra viktigaste, Omsorg. Det första och andra mötet med patienten tar cirka 3 timmar varje gång. Katastrof skulle antagligen vår vård säga, det skulle aldrig gå!
    Den stora skillnaden är att mina patienter behöver inte flera korta möten som upptar tid men inte är effektfulla. Mina patienter är trygga och får prata klart. En trygg patient känner förtroende och omhändertagande vilket gör att de inte kontaktar vården för att de är oroliga och inte förstår vad det är som händer. Alltså vinner både jag pch patienten på att vi klarlägger hela situationen patienten befinner sig i och kopplar ihop det med vad som behövs. Istället för att patienten själv ska ansvara för att hantera flera olika vårdkontakter, möten, veta exakt vad den ska säga och göra, kunna analysera om läkarintyget är ”rätt” skrivet, för att ha en chans till sjukpenningen och helst bli frisk utan att behöva vård och omsorg oavsett diagnos, så gör vi det tillsammans.
    Jag tänker aldrig ge upp dessa svaga patienters behov av hjälp. Kanske är det meningen att jag som själv har olika diagnoser som Asperger, utmattning, depression och ångest mm, som gör att jag förstår ska hålla på med detta. Att förstå på ett annat sätt genom egen erfarenhet. Kunskapen är att ge vård till individen, inte fordonet på produktionsbandet.
    Fram för mer spetspatienter!

Kommentera gärna här!