En liten del av livet; En liten del av sjukvården

När jag är hos sjukvården blir jag jämförd med andra, ett stort kollektiv. Jag är bara en väldigt liten del av sjukvården, och kunskapsmassan. Jag förstår det och det är okej.

Men all anpassning jag gör och behöver göra är inte okej. Det behöver naturligtvis finnas rutiner och strukturer på en arbetsplats, alltså på sjukhuset. Det behövs för att kunna ge jämlik vård och för att personalen ska trivas. Men det är inte okej att säga ”Nej, så gör vi inte här. Nu talar vi inte mer om det” och sedan fortsätta att tala om något annat.

Det kan vara okej att peka på rutiner, tex tider eller upphandlingar. Men det är inte okej att tvinga mig som patient till att disponera tiden under mötet på ett visst vis, vad man pratar om och indirekt inte pratar om och vilket som får ta mest tid.

Jag anpassar mig till sjukvården genom att:

  • Jag använder de upphandlade hjälpmedlena, inte vilka som helst.
  • Jag tar mig till sjukvården, även när det är långt bort och knöligt att åka.
  • Jag kommer till sjukvården de tiderna som de önskar, inte de tiderna som passar mig och gillas av min arbetsgivare.

Under ett sjukvårdsbesök ville jag prata om ett par viktiga saker. Men tiden gick och jag försökte därför styra agendan mer. Det var inte okej enligt mottagningens riktlinjer sa sjuksköterskan. Jag fick inte styra detaljer, så som vad och hur länge vi pratade om vissa saker. Jag har skrivit mer om detta möte här.

Jag mailade till överläkare efter besöket för att få tag på riktlinjerna. Jag ville naturligtvis läsa de så att jag lärde mig mer och fick en förståelse för hur jag i nuvarande system kunde få diskutera det jag behövde. Men det finns inga sådana riktlinjer enligt överläkaren.

Min diabetessjuksköterska använder alltså riktlinjer som inte finns för att genomföra mötet med mig på det sätt som passar henom bäst. Det hade inte kostat någonting att låta mig vara med och styra agendan under mötet, det hade inte tagit mer tid och det handlade inte om att diskutera medicinska interventioner som inte är evidensbaserade och accepterade.  

Sjukvården måste inse att precis som jag är en liten del av deras tillvaro är sjukvården en liten del av min tillvaro. Dessutom en påtvingad del jag helst valt bort. Jag egenvårdar eller är hos sjukvården inte för att det är intressant och roligt utan för att jag måste, och det kommer aldrig att ändra sig. Men att utbilda sig till en sjukvårdsprofession är ett val, förhoppningsvis baserat på intresse, och vill man kan man sluta, iaf i teorin.

Trots detta är det i sjukvården patienterna som ska anpassa sig efter riktlinjer och kultur som vi inte har en rimlig chans att påverka. För att kunna samskapa vård som leder till bättre hälsa behöver alla jämka och anpassa sig. Både sjukvården, de som jobbar där och vi patienter. Och behovet av anpassning ser olika ut för de olika grupperna. I själva sjukvårdsmötet ligger det på personalen. I många aspekter ligger det på systemet, och här har vi en lång väg att vandra.

Ibland ligger det på patienterna, men de anpassningarna gör vi redan idag.

Vi behöver flytta mer av anpassningen från patienter och närstående till sjukvårdsorganisationen och sjukvårdspersonalen.

/Hanna Svensson

5 kommentarer

  1. Håller med dig.
    Framför allt när det gäller tidbokning. Om jag kan boka min tid hos all annan verksamhet själv varför inte på sjukhuset?
    Innehållet får jag dock påverka på flera mottagningar jag varit på. Ex formulär där man frågar om mina förväntningar på besöket, eller via register där man anger vad man vill diskutera på nästa möte.

  2. Lite funderingar tyvärr lite för långt, om varför ofta kommunikationen går fel mellan patient och sjukvård. Det är inte ett direkt svar på dina problem, snarare en del av de problem vi har när vi skall kommunicera med hälsovården.

    Jag har själv problem att nå fram till personal inom hälsovården. Samma som jag hade när jag arbetade, att fåkolegor att förstå vad jag menade.

    Jag har ofta en känsla när jag talar med läkare eller civilingenjörer(maskin) att vi talar förbi varandra.
    Dom har en teoretisk boklig bildning när det gäller mekaniska saker, medan jag förutom ingenjörsexamen har många års praktisk erfarenhet av arbete med mekanik.
    När jag tänker mekaniska problem ser jag hela konstruktionen, medan det för teoretikern är en massa ord som beskriver problemet, därför behöver dom ha referenser till ett liknande problem beskrivet i ord.
    För mig räcker det att göra en analys av de ingående komponenterna för att hitta lösningen.
    Jag kan tänka mig att det är lika dant för dig, du har hela din historia av diabetes, från det bara hade problem utan att veta vd som var problemet, till allt du känner om din egen ohälsa. Något som troligen kan variera mellan olika patienter.
    Medan sköterska/läkare har den verbala/bokliga kunskapen om vad diabetes är. Med ett stort antal verbala beskrivningar av vilka problem som personer med diabetes har.
    Själv har jag löst flera av mina problem på egen hand, efter flera misslyckade försök att diskutera de med hälsovården och blivit missförstådd så skiter jag i att lägga energi på det, är bara nöjd med att det funkar för mig.

  3. Det pratas så varmt om personcentrering, men jag upplever det bara fläckvis. Det du beskriver är raka motsatsen och den bild många av oss delar.

Kommentera gärna här!