Vi vill ha en vård som är stödjande istället för störande

Många är av den bestämda uppfattningen att vårt system för sjuk-, hälsovård och omsorg måste förändras. Åsikterna om vad vi behöver istället kan dock variera avsevärt. Nedan finns ett förslag som tagits fram gemensamt av Hanna Svensson, Sara Riggare och Elisabeth Björck Orvehed. Vi har alla långvarig och omfattande patienterfarenhet och anser att vården idag alltför ofta är störande. Vi vill att vården på alla nivåer ska vara stödjande.

  • I en stödjande vård skapas bättre hälsa gemensamt av aktörer på alla nivåer. Patientutbildning ska ligga i fokus så att de patienter som kan och vill ska kunna vara så självgående som möjligt.
  • För att en stödjande vård ska fungera måste patientens kunskaper, möjligheter, värderingar och prioriteringar tas på allvar.
  • En stödjande vård består av summan av de insatser patienten själv gör för att må så bra som möjligt tillsammans med stöd och behandling från den professionella hälso- och sjukvården.
  • En stödjande vård är transparent. All information som rör patienten ska snarast göras tillgänglig för patienten och i förekommande fall vårdnadshavare. Endast om särskilda skäl föreligger kan undantag accepteras.
Vi vill ha en vård som är stödjande istället för störande.

Bilden i detta inlägg kan ses som en symbol för vården idag: det finns utstakade vägar som vårdsystemet tycker att vi patienter ska följa. När vi patienter bryter ny mark för att hitta genvägar i de krångliga regelverken och arbetssätten så sätts snabbt upp ett staket för att styra oss tillbaka på systemets väg. Vi vill inte ha fler staket. Vi vill inte att vården ska vara störande. Vi vill istället att patienter och personal jobbar tillsammans för att gemensamt bygga det nya vårdsystemet som vi verkligen behöver: en stödjande vård.

Vad tycker du? Dela gärna din syn på dessa frågor i kommentarerna.

Ny sajt för spetspatienter!

Den här sajten är en samlingsplats för diskussioner kring framtidens och dagens sjukvård. Vi skriver t ex om spetspatienter, framtidens vård och omsorg,  digitalisering av hälso- och sjukvården och egenvård.

Sajten startades av Sara Riggare tillsammans med Hanna Svensson, båda spetspatienter, i mars 2019. 

Från rädd och osäker patient till stolt spetspatient

Sara på sin 15-årsdag.

För ungefär 34 år sedan, när jag var 13 år, så märkte jag för första gången att det var nåt som inte stämde med min kropp. Upprepade rörelser, som att borsta tänderna eller stampa takten till musik började oftast bra men efter en kort stund började det gå trögare och långsammare och ibland avstannade rörelsen helt, utan att jag kunde göra något åt det. Jag hade också problem med finmotoriken, mina fingrar och händer var långsamma och klumpiga. Min mamma hade även märkt att jag inte svängde med armarna när jag gick. Jag ville inte riktigt kännas vid mina problem, jag ville inte vara annorlunda än mina vänner men till slut lyckades min mamma övertala mig att träffa en läkare. Jag minns fortfarande hur osäker jag kände mig när jag som 16-åring satt i väntrummet på neurologmottagningen den 9 juni 1987. När mitt namn ropades upp så följde jag efter sjuksköter- skan in på mottagningsrummet där neurologen satt. Jag satte mig på stolen mittemot honom och han ställde frågor och undersökte mig. Han höll upp sitt finger framför mig och bad mig att med mitt eget finger alternera mellan att röra vid min egen näsa och hans utsträckta finger. Jag fick gå fram och tillbaka i korridoren medan han noggrant följde mig med blicken och jag blev även utsatt för ett ”pull-test”. Det innebar att neurologen stod bakom mig med sina händer på mina axlar och plötsligt drog mig bakåt. Jag tog några stapplande steg bakåt innan jag återfick balansen och han verkade nöjd. Jag förstod inte varför han gjorde de olika undersökningarna och han förklarade inte. Neurologen avslutade besöket med att säga att det var inget fel på mig, mina besvär var helt psykosomatiska. När jag gick därifrån mot busshållplatsen så kände jag mig rädd och osäker. Jag visste ju att det var något som var fel, att det var något med min kropp som inte stämde. Hur kunde neurologen, som ju skulle vara specialist på sjukdomar, säga att inget var fel?

Fortsätt läsa ”Från rädd och osäker patient till stolt spetspatient”